Nu var det väldigt länge sen jag skrev något. Lusten till att skriva försvann helt ett bra tag, vet inte om jag är helt tillbaka till lusten att skriva, men jag hoppas på det.

Dels varit ett långt sommarlov med barnen hemma. sen trötthet och ökad värk efter min arbetsförmågeutredning tidigare i sommar.

Rätt mycker tankar hyr det går för mitt äldst barn att börja ettan med nya läarare och om dom kan sätta sig in hur han kan vara och vilken hjälp han behöver för att klara skolan. Han fick sin diagnos autism på nivå 1-2 i början av sommaren också. Mellan barnet började förskoleklass och även fritids, något han både såg framemot och tyckte var lite läskigt.

Yngsta barnet började sista året på försklan, är ett av dom äldsta barnen å avdelingen plus att ingen av hennes bröder gå kvar där. Så mycket nytt för barnen. med det kommer det mycket känslor i omlopp för dom.

Mellan har nu hinnit inskolas på fritids och har smart gått första av två inskolningsveckor på förskoleklass. Äldsta tycker jag det går bra för i skolan än men bara andra veckan sen skolan böjade.

Yngsta börjar försöka hitta sin plats på förskolan, dels utan sina syskon och att hon inte är någon av dom mindre barnen där längre.

En hel del, skriva papper, telefonmöten med skolan. Jag själv har läst och godkänt underlaget av min arbetsförmåge utredning. Så snart kamske det lägger sig och blir lite lugnare så jag kan vila lute mer än nu och hitta tid för lite återhämtning.

Något jag funderar på att skriva om lite senare är. Hur jag försöker förklara för mina barn när dom undrar om tex min vänstra hand att den inte kan göra samma saker som min andra hand. 

Att känna frustration över att jag måste tydligen bete mig på ett visst sätt för att ha smätra eller ökad smärta. Att jag inte visade dom klassiska smärtbeteenden på arbetsförmåge utredningen.

Att bli irriterad över att vissa människor spm jag trott hade stor förståelse för att jag med många andra vill göra ordet CP mer neutralt, skriver att den förkorningen kan ju rätt och sällt stå för CykelParkering.

Jag hade under några år gått och tänkt på att det skulle vara trevligt att tex åka på något läger och träffa andra i samma sits som mig själv. Träffa andra som stamma, för jag hade inte träffa någon annan i verkligheten som stammade.

Så i slutet av sommaren i högstadieåldern så kom det ett inslag på lokaltv om att det fanns ett läger för stammade ungdommar/unga vuxna som gick av stapeln några mil från där jag bodde. Min faster tog reda på telefonnumret dot, ringde och förklara läget angående mig , och hörde sig för om det fanns möjlighet att jag fick komma dit.

Jag kom till lägret ca 2 dagar efter dom andra deltagarna. Var både lite läskigt och spännande att komma dit. En av dom första personera som kom och tog emot mig och hälsa, stammade verkligen jättemycket. Blev som en liten chock för mig då jag inte träffat några andra tidigare som stammat.

Jag kände mig välkommen dit och jag lärde mig snabbt det fanns så olika sätt att stamma på, mycket, lite och mittemellan.

Lägret gick inte ut på att träna och öva någonting med talet utan umgås med andra, utbyta tankar och erfranheter. Vi hade morgonsamling där man var indelad i mindre grupper för att kolla hur läget var med alla, om någon var ledsen, eller något annat.

Vi hade dramaövningar och liknade också. sen hade dela vi oss in i olika grupper och olika dagar hade vi olika saker vi prata om. Kunde vara, stamning och kärlek, stamning på skola/jobb med mera. Vi hade fem kamp, lägereld med sång och korvgrillning nere vid vattnet med utsikt mot Högakustenbron. 

Någon dag i veckan åkte vi i väg lite längre, till tex något badställe eller Boda borg (typ som fångarna på fortet). sista kvällen var det disco uppe på logen.  

Det var så härligt, teraputiskt att nån vecka innan skolan börja få åka på detta läger och tanka positiv energi inför hösten. lägerdeltagarna kom från hela Sverige, senare år kom några från bla Danmark också. Så lägerbekanta har jag över nästan hela Sverige.

Är så ortoligt tacksam över ledarna som är på lägren, vilket otroligt jobb dom gjorde/gör, hjärtat på rätta stället. Dom flesta ledare stammar själva också. Sen fanns det några ledare som jobbar som logopeder och någon som jobba med drama/teater. Där på lägret var vi som stamma en majoritet, haha.

Under mina lägersomrar så växte jag så otroligt mycket som människa, där och då började jag formas till den människa jag vill vara med lite, lite mer sjävförtroende med mera.

Tror att nästan alla som åkt på detta läger inte ångrar att dom gjort det. Det finns en sån otrolig kraft att få möta andra i samma sits att bara få vara och tanka energi från varandra.

Jag själv har ju aldrig blivit mobbad pga min stamning, men tyvärr finns det många andra som blivit det, så hemskt att behöva höra.

Sen är det gåshudsvarning att se och höra personer som aldrig stått framför några människor och prata pga att dom tycker sånt är jobbigt eftersom dom stammar. Vid två tillfällen under veckan kunde den som ville gå längst fram i samlingssalen och ställa sig och prata. Det fanns lappar man kunde ta med olika förslag att prata om.  Många av dessa personer växte väldigt mycket när dom vågat sig upp och gjort det, så coolt och så underbart   

Barnen har hittat en tidning som stamningsförbundet gjort för ett antal år sen som heter "Bamse och Ma- Malte". en tidning som tar upp och försöker visa hur det kan vara när någon stammar. Hur den personen kan känna och även hur andra ska försöka vara mot den person som stammar.

Jag har läst den nu tre gånger för barnen och dom vill att jag läser den igen. Tycker tidningen är lättsam och visar barn hur det kan vara om någon stammar och även vad man som vuxen/barn kan tänka på när man träffar någon som stammar. Jag gillar tidningar och böcker som handlar om saker som kan vara bra för barn att veta och att dessutom tas  på ett sätt som tilltalar barn och gör att det naturligt kommer följdfrågor och eller funderingar från barnens håll.

För ett par dagar sen var jag i letartagen efter lite saker härhemma. Jag gick igenom olika lådor. Då hitta jag bla bilder och negativ från när jag gick media på gymnasiet.

Jag var rätt skoltrött efter jag slutat nian. Jag valde mellan samhäll eller media på gymnasiet. Jag valde Media, det lät intressant och dessutom lite mer praktiska ämnen än om jag skulle gått samhäll tänkte jag.

Att testa och sen lära sig om kamera, slutare och bländare mm...och sen in i mörkerrummet. Öva på gamla negativ först att få upp den på en rulle som man sen på riktigt skulle göra helt i mörker så negativen inte skulle bli dåliga och inte gå att använda sen.

Givetvis så var denna procedur ett riktigt två fungerade händers jobb. Men jag kämpade och kom lite egna lösningar och tillslut lyckades jag fixa det själv även om det tog lång tid.

Det där med att tänka ergonomi har aldrig varit min grej riktigt, haha, för jag hittar ju oftast på egna lösningar. vilket jag även gjorde när det var dags att beskära fotonen. det fanns jättebra bord. men jag tyckte det gick lättare att lägga ner matan på golvet, lägga fotot, en stor linja, ställa knäna på linjalen för att hålla det still så jag förhoppningsvis kunde beskära fotot rakt.

Det var även där jag lärde mig att lite smått stå upp för mig själv när jag tyckte en lärare gett mig och många andra i klassen ett felaktigt betyg. några i klassen sa att dom skulle ta upp det med några högre upp. Jag sa säg gärna när ni pratar med dessa att jag tycker likadant. För jag litade inte riktigt på att det skulle vågas ta upp saker. För när jag gjort det tidigare genom skolan, så har inga klasskompisar som tyckt likadant, våga stått för det.  kände nu, att nu var det någon annans tur att prata med någon högre upp. Samtalet blev av och betyget ändrades. Men fick en kometar av läaren i fråga sen "även solen har sina fläckar", kan fortfarande inte höra det uttrycket utan att jag  känner mig irriterad.

Det som var mest intressant på Media var radio även om vi bara hann med en sänding på lokalradion . Och sen mediakommunikation var jätteintressant. Där fick jag ju bla både skriva lite som jag gillade och sen stå framför andra och prata vilket jag gillade det med.

Mycket minnen och tankar som kommer upp när jag kollar igenom foton. Känner nu att tänk att fått gått på gymnasiet något mer med att skriva och lära sig mer om att hålla föredrag eller liknade.  Men då fanns det nog inte ens i tanken att några kanske skulle kunna uppskatta saker jag skriver om eller lyssna på vad jag har att berätta

Sen hittade jag även foton från vårt bröllop för snart 9 år sen. I det stora hela var det en toppen och härlig dag. men om jag gift mig nu, så hade jag gjort en del saker annorlunda, så det skulle bli ännu mer mitt/vårt bröllop. Men jag är så innerligt glad att några nära och kära var med på vårt bröllop för dom finns inte kvar i jordelivet nu   Det är ju rätt klart på 9 år kan mycket saker hända med en själv som gör att man känner att man har styrkan nu på ett annat sätt att rå om sig själv, så det ska bli så bra som möjligt för mig själv.

Jag skapade denna blogg främst för mig själv. Kunna få skriva av mig av dom många tankar och funderingar jag har som trycks ihop i mitt huvud. 

Försöker mer och mer att vara snäll mot mig själv, få blomstra med mina egna förutsättningar. Men det är inte det lättaste efter som jag är en människa som har höga krav på mig själv.

Sen har ju samhället skapat en "mall" hur vi människor ska vara för att vara "normal" och så klart passar jag inte in så bra i den mallen. Jag har i så många år känt att jag måste visa 120 % vad jag kan, se mig jag kan också.

Men ju äldre jag blivit har jag känt att det måste till någon ändring hur jag tänker och försöka ta hand om mig själv lite bättre. Jag ska ju hålla många år till. Livet handlar ju inte bara om sömn och arbete.

Vill så gärna på något sätt påverka hur människor med funktionsnedsättningar behandlas. Ingen kan göra allt, men om alla bidrar med något litet så kanske det kan bli något stort av det?